Skog på vintern;

Folke Bernadotte, en levnadsteckning av Sune Persson

Denna text är utdrag ur en broschyr som Svenska institutet gav ut 1998 i en serie om kända svenskar. Copyright Sune Persson och Svenska institutet.

Folke Bernadottes insatser under det andra världskrigets slutskede för att rädda människor ut från koncentrationsläger med de så kallade Vita Bussarna.
Folke Bernadottes bakgrund och intresseinriktningar.
Folke Bernadotte arbetade i Palestina som den förste officiella medlaren utsedd av FN.
Vapenvilan och flyktingarna.
Planer för en politisk lösning.
Om mordet på Folke Bernadotte.
Arvet efter Folke Bernadotte
Litteratur av och om Folke Bernadotte.


De vita bussarna

Det är februari 1945: Andra världskriget är inne i sitt avgörande slutskede, den tyska armén bjuder fortfarande ett desperat motstånd men de allierade styrkorna tränger fram på alla fronter. Under sin reträtt försöker tyskarna utplåna spåren efter sina koncentrationsläger där många miljoner människor, de flesta judar, utplånats av nazisterna.

World Jewish Congress (WJC) i London hade från 1943 brevväxlat med Folke Bernadotte, vilken samma år hade blivit vice ordförande i Svenska Röda Korset. Dess ordförande, prins Carl, Folke Bernadottes farbror, var då 82 år gammal, varför Folke Bernadotte i realiteten verkade som chef för Röda Korset. Folke Bernadotte och Gilel Storch,WJC:s representant i Stockholm, hade i gott samarbete, åren 1943-45 sänt cirka 70.000 paket med livsmedel till judiska fångar i nazistiska koncentrationsläger.

Men i krigets slutskede hade man från svensk sida också börjat lägga planer på att försöka få i Tyskland internerade norska och danska fångar frigivna. Dessa försök planerades inom det svenska utrikesdepartementet och med utrikesminister Christian Günther som den ytterst ansvarige. Pådrivande part var också den norske envoyén Niels Christian Ditleff, som var chef för den norska fånghjälpsorganisationen i Stockholm. I november 1944 föreslog Ditleff att en svensk med Folke Bernadotte som chef skulle sändas till Tyskland för förhandlingar.

Fyra resor, med början i februari 1945, kom Folke Bernadotte att göra till Tyskland för förhandlingar med framför allt Heinrich Himmler, Reichsführer SS, tillika inrikesminister och chef för Gestapo, den hemliga polisen. Bernadotte sammanträffade också med utrikesministern, Joachim von Ribbentrop, med chefen för den tyska säkerhetspolisen, Ernst Kaltenbrunner, och med chefen för det tyska underrättelseväsendet utomlands, Walter Schellenberg.

Folke Bernadottes ursprungliga uppdrag i Tyskland gällde endast att utverka frigivandet av i Tyskland fängslade norrmän och danskar. Det svenska utrikesdepartementets och Bernadottes strategi var att först endast framställa mycket begränsade önskemål till Himmler, i det fall Bernadotte över huvud taget skulle få träffa denne. Vid sitt första besök i Berlin den 16 februari 1945 förklarade Bernadotte öppet att han, vid sidan av sitt officiella uppdrag att inspektera den svenska rödakorsexpeditionen i Berlin, också önskade träffa Himmler angående koncentrationslägren. Den 19 februari mötte Bernadotte för första gången Himmler och kunde till denne överlämna en personlig gåva: en 1600-talsbok om svenska runinskrifter (Himmlers hobby)! Himmler gav nu, motvilligt, Bernadotte tillstånd att sammanföra alla skandinaviska koncentrationslägerfångar till Neuengamme nära den danska gränsen. Därmed hade Bernadotte lyckats utverka tillstånd för svenska landsvägstransporter till Tyskland och inom tyskt territorium. Den 12 mars rullade den första kolonnen av svenska bussar, vitmålade och med stora röda kors - "de vita bussarna" - över gränsen till Tyskland. I expeditionen tjänstgjorde 250 av Bernadotte handplockade officerare och soldater ur den svenska armén samt rödakorssystrar. Den 30 mars hade de vita bussarna fört 4 500 norska och danska fångar till Neuengamme. Den 2 april mötte Bernadotte åter Himmler. Tyskarnas fronter sviktade nu allt mer inför de allierades anfall både från öster och väster. Den svenska kilen in i den tyska ledningen kunde drivas in djupare av Bernadotte. Himmler gav nu tillstånd till att alla skandinaviska sjuka, alla kvinnor, alla danska poliser och alla norska studenter, skulle få evakueras från Neuengamme till Danmark och vidare till Sverige. Den 20 april - Hitlers födelsedag - hade 4.300 norrmän och danskar samt 900 personer av andra nationaliteter räddats från Neuengamme till Danmark och Sverige.

I mars 1945 hade Felix Kersten, Himmlers personlige massör, meddelat att Himmler var beredd att frige 10.000 judar för transport till Sverige. Den 27 mars 1945 hade Bernadotte fått i uppdrag av svenska utrikesdepartementet att också "begära överförande till Sverige av ett antal judar".

Den 21 april lovade Himmler Bernadotte att alla skandinaviska fångar och dessutom kvinnor av alla nationaliteter skulle få räddas från det ökända koncentrationslägret Ravensbrück. På en enda dag, den 22 april, evakuerades 2.873 kvinnor - polskor, fransyskor, belgiskor, nederländskor samt 1.607 judar - ut ur Ravensbrück. Några dagar senare fick svenskarna ut ytterligare 4.000 kvinnor från samma läger. Vid krigets slut, "V-dagen", hade över 20.000 dödsdömda lägerfångar räddats till Sverige via de vita bussarna. Efter V-dagen fördes ytterligare 10.000 fångar från tyska koncentrationsläger till Sverige. Sammanlagt räddade de svenska vita bussarna, under Folke Bernadottes ledning, över 30.000 människor till livet. Av dessa var minst 10.000 judar. Det var, som Storch senare understrukit, i första hand Folke Bernadottes förtjänst att alla dessa tusentals judiska människoliv räddades.

Trots alla andra personer som genom olika kanaler medverkade i denna humanitära hjälpinsats var det Folke Bernadotte personligen som genom sina skickliga direktförhandlingar med Himmler successivt lyckades vidga gränserna för den svenska hjälpinsatsen. "För en som var med vid många av hans funktioner och samtal i Tyskland våren 1945 är det svårt att tänka sig en person som i det läget skulle varit lämpligare som förhandlare, expeditionsledare och mellanhand. - Som förhandlare var Bernadotte på en gång lugn, uppslagsrik, tålmodig och alert" (Torsten Brandel, Svenska Dagbladet l975-04-23). Den svenska hjälpinsatsen skedde hela tiden under stora personliga risker. Under februari - maj l945 närmade sig de allierade styrkorna varandra från väster och öster, det nazi-tyska territoriet krympte raskt, och allierade bombangrepp i stor skala var dagliga företeelser. Flera svenskar i räddningsexpeditionen dödades.

Den 24 april, sex dagar innan Hitler skulle begå självmord, hade Folke Bernadotte också blivit indragen i stormaktspolitiken. Himmler meddelade då Bernadotte, enligt dennes egna uppteckningar:

"I den situation, som nu uppkommit, anser jag mig ha fria händer. För att skona så stora delar av Tyskland som möjligt från en rysk invasion, är jag villig att kapitulera på västfronten för att låta västmakternas trupper snabbast möjligt rycka österut. Däremot är jag inte beredd att kapitulera på ostfronten. Jag har alltid varit och kommer alltid att förbli en svuren fiende till bolsjevismen. Vid världskrigets början motarbetade jag med näbbar och klor den rysk-tyska pakten. Är Ni villig att vidarebefordra ett meddelande av denna art till den svenske utrikesministern, så att denne kan orientera västmakterna om mitt förslag?" (Slutet, s. 115f).

Bernadotte ställde nu som villkor att även Danmark och Norge skulle inbegripas i kapitulationen. Detta lovade Himmler som inte hade något att invända mot att amerikanska, brittiska eller svenska trupper besatte Danmark och Norge, varvid de tyska trupperna skulle lägga ned sina vapen. Det blev sedan Folke Bernadotte som - via det svenska utrikes-departementet - framförde Himmlers sensationella kapitulationserbjudande till västmakterna. Dessa avvisade dock detta och höll fast vid sina krav på ovillkorlig tysk kapitulation på alla fronter. Den 7 maj kom den tyska kapitulationen. Den gällde även de helt intakta tyska trupperna i Norge och Danmark.

Redan i juni 1945 kunde Folke Bernadotte skriva förordet till sin bok "Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder". Boken blev en internationell succé, översattes till arton (18) andra språk och gavs som serie i engelska The Daily Telegraph. Bernadotte var nu världsberömd. Den brittiske Stockholmskorrespondenten Ralph Hewins såg två tänkbara kandidater till ledarskapet i ett kommande Europas Förenta Stater: Winston Churchill och Folke Bernadotte. Vem var då denne märklige svensk?

Folke Bernadotte: greven, scoutledaren, rödakorschefen, officeren, världsmannen
Greve Folke Bernadotte af Wisborg föddes år 1895. Hans far, prins Oscar Bernadotte, var son till Oscar II, kung av Sverige (1872-1907) och av Norge (1872-1905 - Sverige och Norge utgjorde en union 1814-1905). Av födsel hade Folke Bernadotte därmed släktingar i alla Europas kungahus. Hans uppfostran präglades, med hans egna ord, av allvar, stränghet och varm religiositet. Fadern ansåg att barn skulle lära sig lyda före två års ålder. Föräldrarna lade tonvikten på ärlighet, lydnad och punktlighet. Det är tydligt att barndomens uppfostran kom att prägla Folke Bernadotte resten av hans liv. Allvar, hederlighet, ärlighet, pliktkänsla, trofasthet, religiositet - och humor! - är de epitet som alla, även hans fiender, tillskriver Folke Bernadotte.

Till sin läggning var Folke Bernadotte en utpräglat praktisk man. Han var inte intellektuell . Psalmboken, Bibeln - och en detektivroman! - låg oftast på hans nattygsbord. Men han var språkbegåvad och talade flytande engelska, tyska och franska. Han blev officer och en god ryttare och organisatör. Han fick dock tidiga problem med sin hälsa, led av magsår, hade återkommande inre blödningar och tvingades l930 att lämna den svenska armén. År 1928 gifte han sig med Estelle Manville, dotter till en förmögen amerikansk affärsman. Estelle Manville-Bernadotte var en remarkabelt klok kvinna. Det kan inte råda något tvivel om att hennes stöd och goda omdöme kom att bli oumbärliga för Folke Bernadotte i hans kommande karriär. Han fick nu också kontakter med ledande amerikanska bank- och industrikretsar. Åren 1930-31 studerade han bankväsen i New York och i Paris men hans fortsatta verksamhet som affärsman blev inte framgångsrik. Med sin djupa religiositet blev i stället humanitärt arbete en mer naturlig verksamhet för honom. År 1937 blev han chef för Sveriges Scoutförbund och 1943 vice ordförande för Svenska Röda Korset.

Efter den tyska invasionen av Danmark-Norge 1940 mobiliserades Folke Bernadotte till den svenska armén. Han blev major och fick bl.a. ansvar för utväxlingen av tyska och brittisk-amerikanska krigsfångar i Göteborg åren 1943 och 1944. Under dessa år besökte Bernadotte också det neutrala Schweiz samt Storbritannien och det befriade Frankrike. Här träffade han bl.a. den brittiske utrikesministern, Anthony Eden, och de allierade styrkornas överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower.

Åren 1945-48 ägnade Folke Bernadotte åt arbete för Röda Korset. 1946 blev han ordförande för Svenska Röda Korset. Från juni 1945 organiserade han Svenska Röda Korsets hjälpverksamhet i den brittiska ockupationszonen i Tyskland och från 1946 i samtliga ockupationssektorer i Berlin. Hans försök att dra in Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna i rödakorsverksamheten misslyckades dock trots hans resor 1947 till Polen, Rumänien, Ungern och Österrike. I mars 1947 besökte han också finska Lappland och i mars-april 1948 Grekland och Turkiet. Han framstod nu som en av de ledande gestalterna inom den internationella rödakorsrörelsen. Denna verksamhet kröntes med hans framgångsrika ordförandeskap vid den 17:e internationella rödakorskonferensen i Stockholm i augusti 1948, den första efter krigsslutet.

År 1948 var Folke Bernadotte väl känd i världen. Han hade nu bakom sig många års träning i ledarskap, ansvarstagande och internationell diplomati. Han var känd som en mycket skicklig organisatör. Men hans verksamhet hade enbart gällt Europa och Nordamerika. Resten av världen låg bortom hans, liksom de flesta andra svenskars, horisont. I det kalla krig mellan Väst och Öst, som pågick 1948, låg alla hans sympatier på den amerikansk-brittiska sidan. Hans ideologi var anti-kommunistisk och privat tog han kraftigt avstånd från Sovjetunionens utrikespolitiska expansion och sovjetiseringen av Östeuropas stater efter krigsslutet. I sin yrkesutövning var han en god diplomat och uppträdde ofta politiskt neutralt. Den 20 maj 1948 stod han återigen i det internationella rampljuset: han utsågs då till FN:s medlare i Palestina. Nu stod han inför sitt första, ödesdigra, möte med Mellanöstern.


Den förste FN-medlaren

Palestina-frågan hade 1947 tagits upp i FN av den brittiska regeringen, som då var mandatärmakt för Palestina. Den 29 november 1947 hade FN:s generalförsamling antagit en plan för Palestinas delning i två stater, en arabisk och en judisk, inom ramen för en ekonomisk union. Jerusalem, inklusive omgivande städer och byar, skulle vara demilitariserat och neutralt område. Kort därefter utbröt krig i Palestina i vilket de judiska styrkorna gick till offensiv i april och maj 1948. Den 14 maj utropades staten Israel, men inte någon arabisk-palestinsk stat. Den 15 maj 1948 intervenerade väpnade styrkor från Egypten, Transjordanien, Irak, Syrien och Libanon för att bistå sina arabiska bröder i Palestina. Det första kriget mellan arabstaterna och Israel hade brutit ut.

I resolution 186 av den 14 maj 1948 gav generalförsamlingen FN-medlaren i Palestina befogenhet att bl.a.:
  • bistå de lokala myndigheterna med att nå en fredlig reglering av den framtida situationen i Palestina
  • samarbeta med den stilleståndskommission som utsetts av säkerhetsrådet
  • verka för att förbättra befolkningens levnadsvillkor genom att begära hjälp från FN:s fackorgan och Internationella Röda Korset.
Detta var första gången som FN direkt ingrep i en politisk konflikt och som världsorganisationen utsåg en medlare att lösa denna. Man bör dock notera att resolutionen inte gav FN-medlaren några som helst maktresurser.


Vapenvilan och flyktingarna

När Folke Bernadotte anlände till Kairo den 28 maj, mottogs han med skepsis och till och med löje. Vad kunde denne svensk åstadkomma i Palestina, där Storbritannien och Förenta Nationerna tidigare så grundligt misslyckats? Bernadottes optimism och handlingskraft betraktades som naivitet. Men skepsisen ersattes snart av respekt, beundran - och hat. FN-medlaren inledde en hektisk period av skytteldiplomati i Mellanöstern. Den 14 augusti hade han avverkat 215 flygtimmar. Så här skriver de två parterna om honom:

"Det tog inte lång tid för honom /Bernadotte/ att lära. Det var helt enkelt förbluffande att se, hur snabbt han satte sig in i frågans alla irrgångar. Hans iver att lära och förstå var oförtröttlig, hans arbetsförmåga fantastisk... Hans pliktkänsla var av högsta klass, hans intresse slappnade aldrig... Hans älskvärda sätt, hans villighet att lyssna, hans iver att förstå en annans synpunkter var ovärderliga tillgångar under dessa diskussioner. Han var i sanning en gentleman." Moshe Sharett, i Folke Bernadotte af Wisborg: Svensken och världsmedborgaren (Stockholm, 1949).

"Han hade ett självständigt sinnelag och om han såg orättvisor påtalade han dem - vilket kostade honom livet. Han ändrade inte sin inställning trots hoten. Mordet på greve Bernadotte innebar en stor förlust för hela området, i synnerhet för araberna, för han knöt frågan om rättvisa till det politiska problemet. Känslan för rättvisa vägledde honom - och det var det som skiljde honom från hans efterträdare, Bunche, Jarring, Rogers och Kissinger," Henry Cattan, i ett uttalande till denne författare, Beirut, 1975.

Mot alla odds lyckades FN-medlaren från och med den 11 juni utverka en fyra veckor lång vapenvila i det palestinska kriget. "Han var den ende som kunde ha åstadkommit detta", skrev Ralph Bunche, Bernadottes närmaste man under medlingen. Efter en ny period av arabisk-israeliska strider höll Bernadotte ett kraftfullt tal i FN:s säkerhetsråd. Därefter, den 15 juli, beordrade säkerhetsrådet för första gången i FN:s historia en ny vapenvila i Palestina. Denna skulle nu iakttas fram till dess att en fredlig lösning hade uppnåtts.

Arrangemangen kring vapenvilan i Palestina skulle övervakas av en FN-enhet, upprättad av FN-medlaren. Bernadotte var tvungen att börja från grunden. Begreppet "FN:s fredsbevarande operationer" fanns ännu inte. Bernadotte lyckades dock på mycket kort tid skapa en liten enhet för övervakning av vapenvilan och till dess förste stabschef utnämndes den svenske översten Thord Bonde. Detta var upprinnelsen till FN:s kommission för stilleståndsövervakning (UNTSO, United Nations Truce Supervision Organization), som än idag är ett viktigt redskap för FN:s fredsbevarande verksamhet i Mellanöstern.

En annan framgång för Bernadotte var hans hantering av flyktingfrågan. Medlaren upprördes av de arabiska flyktingarnas svåra belägenhet: "Många flyktingläger har jag stiftat bekantskap med men aldrig har jag sett en hemskare syn än den som mötte mig här i Ramallah..." ( Till Jerusalem, Stockholm, 1950).

Redan i sin första plan, undertecknad den 27 juni, talade Bernadotte om "rättigheten för dem som är bosatta i Palestina... att återvända till sina hem utan restriktioner och att återfå sin egendom." Detta är ursprunget till FN:s viktiga resolution av den 11 december 1948, som gav flyktingarna rätten att återvända till sina hem. På det praktiska planet inledde Bernadotte, med sin breda erfarenhet av arbete för Röda Korset, det humanitära hjälpprogrammet för arabiska flyktingar från Palestina. Insatsen kom att lägga grunden för FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar i Mellanöstern (UNRWA, United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) som fortfarande är verksam.


Planer för en politisk lösning

För att, i enlighet med sitt uppdrag, främja en fredlig lösning av situationen i Palestina, presenterade Bernadotte två planer.

I den första planen, daterad den 27 juni, föreslogs att Palestina - som här definierades som 1922 års mandat och följaktligen inkluderade Transjordanien - skulle bilda en union bestående av två "medlemmar". Hela Negev eller delar därav skulle ingå i det arabiska territoriet, medan hela västra Galiléen eller delar därav skulle vara judiskt territorium. Jerusalem skulle ligga i det arabiska territoriet. En följd av denna plan var att kung Abdallah av Transjordanien skulle styra inte bara det arabiska Palestina, så som detta avgränsats i generalförsamlingens resolution av den 29 november 1947, utan även Jerusalem och delar av Negev. Den palestinska arabstat som nämnts i resolutionen skulle delas mellan Transjordanien och Israel. Den judiska medlemsstaten skulle dock ha minskat avsevärt i storlek och dess suveränitet skulle ha begränsats på flera viktiga punkter.

Planen av den 27 juni förkastades av båda sidor. Araberna var helt emot en sionistisk stat i Palestina. Även Israel avvisade Bernadottes förslag kategoriskt och fastslog att inga intrång i eller begränsningar av Staten Israels suveränitet kunde godtas. Speciellt starka invändningar hade israelerna mot medlarens överlämnande av Jerusalem till araberna. Bernadotte kom nu att bli en hatad man i Israel.

I Bernadottes andra plan, undertecknad den 16 september, erkände medlaren den judiska staten som ett faktum. Hela Galiléen skulle, enligt hans nya förslag, definieras som judiskt territorium. Den arabiska delen av Palestina skulle fortfarande gå upp i Transjordanien och hela Negev skulle tillfalla den arabiska staten. Jerusalem skulle nu ställas under FN:s kontroll. Bernadotte hade alltså gjort viktiga förändringar för att blidka israelerna. Men vinnaren var fortfarande kung Abdallah av Transjordanien (och indirekt dennes brittiska allierade). Den judiska staten erkändes visserligen nu som en realitet men den skulle endast utgöra cirka 20 % av Palestinas yta!

Det totala förkastandet av Bernadottes första plan hade varit en hård läxa för medlaren. Medan Bernadotte förberedde den andra planen tog han emot två ytterst hemliga besökare, den ene från det brittiska utrikesdepartementet och den andre från USA:s utrikesdepartement. Bernadottes andra plan stöddes av de stora västmakterna och den utgjorde i själva verket USA:s och Storbritanniens första gemensamma handlingsprogram för Palestina sedan 1920-talet. Den amerikansk-brittiska planen skulle presenteras för FN av FN-medlaren för godkännande av säkerhetsrådet. Därefter skulle de brittiska och amerikanska regeringarna garantera att de arabiska och israeliska myndigheterna underkastade sig FN-medlarens rekommendationer. Så skulle Palestina-frågan lösas och de två västmakterna skulle därmed få möjlighet att koncentrera sig på Berlin-krisen och det växande hotet av ett tredje världskrig mot Sovjetunionen.


Mordet

Följande dag, den 17 september 1948, mördades Folke Bernadotte i ett bakhåll i den israelisk-kontrollerade delen av Jerusalem. Mördarna greps aldrig och ingen har någonsin dömts för mordet. Det antogs dock redan från början att medlemmar i Lohamei Herut Israel (LEHI), eller Stern-ligan, utfört mordet. Det är idag klarlagt att beslutet att mörda FN-medlaren fattades av LEHI:s centralkommitté, där Yitzhak Yezernitzky-Shamir ingick. LEHI såg i Bernadotte det viktigaste hindret för en israelisk annektering av Jerusalem och för judisk kontroll av hela Palestina. (Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister åren 1983-84 och 1986-92.) Den som höll i vapnet anses ha varit Yehoshua Cohen (se Persson 1979, s. 208 f; Ilan 1989, s. 212-220, 233-237; Marton1995, : sid. 208-223, 253-257).

Mordet på FN:s medlare i Palestina sände en chockvåg genom världen. Hela Sverige flaggade på halv stång. Minnesgudstjänster hölls över hela världen. Begravningen av Folke Bernadotte följdes av hundratusenden Stockholmare. Förenta Nationerna och stormakterna fördömde dådet. Men några sanktioner eller andra krafttag mot Israel vidtogs aldrig. FN svalde den oerhörda utmaningen. Respekten och förtroendet för världsorganisationen försvann, för all framtid, i både Israel och i arabstaterna. I Israel möttes mordet på Bernadotte med likgiltighet. Inga egentliga försök att gripa mördaren gjordes av polisen i Jerusalem. Det fanns en rädsla för vedergällningsaktioner från den underjordiska rörelsen. Efter några år ingicks en tyst överenskommelse mellan FN, den svenska regeringen och Israel att hölja mordet på Folke Bernadotte i tystnad.

Efter Bernadottes död undanröjdes även hans andra plan. Dödsstöten kom när president Harry S. Truman, som under presidentvalskampanjen i USA hösten 1948 kämpade i motvind, i ett pro-israeliskt uttalande den 28 oktober förkastade Bernadottes förslag. I FN uppstod en märklig allians av arabstaterna och deras allierade plus Israel och dess sympatisörer, inklusive Sovjetblocket (!), vilka tillsammans förkastade medlarens plan. Sedan USA dragit tillbaka sitt stöd, kunde britterna i FN inte ensamma genomtrumfa Bernadotte-planen.


Arvet efter Bernadotte

Folke Bernadottes hjältemodiga ledarskap för den svenska räddningsexpeditionen till de tyska koncentrationslägren i andra världskrigets slutskede, liksom de humanitära insatserna av de andra svenskarna i de "vita bussarna", är värda eftervärldens beundran och hyllningar.

Folke Bernadottes medlaruppdrag i Palestina 1948, däremot, misslyckades onekligen. Men beträffande hans politiska och diplomatiska misslyckande finns nu, ett halvt århundrade senare, anledning till nykter eftertanke. Hur mycket sanning ligger det i den vanliga bedömningen att Bernadotte som medlare var naiv och oerfaren? Ja, att Bernadottes egen uppdragsgivare, FN:s generalsekreterare Trygve Lie, i hemlighet motarbetade honom och samarbetade med Israel, det kunde han nog inte föreställa sig. Att FN inte skulle förse honom med några egentliga maktmedel i Palestina, den bittra insikten infann sig alltför sent hos Bernadotte. Men det stora och ödesdigra misstaget i medlingsförslaget, nämligen att överlämna Jerusalem till araberna, kan egentligen inte lastas Bernadotte. Det framgår klart, av mina forskningar, att Bernadotte själv ända från början ville att Jerusalem skulle vara en internationell stad. Det var i själva verket Bunche och andra experter bland hans medarbetare som drev igenom sin vilja i Jerusalemfrågan. Bernadottes förslag om en sammanslagning av det arabiska Palestina och Transjordanien ligger nära dagens planer på en palestinsk-jordansk konfederation. Dock: villkoren för Palestina-araberna hade varit långt gynnsammare 1948 än vad de kan bli 1998!

Och för israelerna kunde en fredlig lösning 1948 under amerikanskt, brittiskt och franskt beskydd kanske ha besparat staten Israel såren från kommande ytterligare sex krig mot araberna, plus den palestinska intifadan. I maj l995 uttryckte Israels utrikesminister Shimon Peres Israels regerings beklagande av mordet på Folke Bernadotte. Landets premiärminister, Yitshak Rabin, var dock ostentativt frånvarande.

Vid ett israelisk-palestinskt fredsmöte den 4 november 1995 mördades premiärminister Rabin av en judisk extremist. Därmed hade bruket av mord som ett tolererat politiskt redskap i händerna på judiska extremister, sanktionerat vid mordet på Folke Bernadotte år l948, nu också nått Staten Israels eget hjärta.


Litteratur Bernadotte, Folke,


  • I stället för vapen. Stockholm, 1948. 281 s.
  • Människor jag mött. Stockholm, 1947. 115 s.
  • Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Stockholm, 1945. 161 s.
  • Till Jerusalem. Stockholm, 1950. 296 s.
  • Folke Bernadotte af Wisborg: Svensken och världsmedborgaren. (not 1) Stockholm, 1949. 323 s.
  • Folke Bernadotte: En minnesbok av 43 författare. (Red. Åke Stavenow). Uppsala, 1949. 366 s.
  • Ilan, Amitzur, Bernadotte in Palestine 1948. A Study in Contemporary Humanitarian Knight-Errantry. London, 1989.
  • Marton, Kati, Döden i Jerusalem, Stockholm, 1995. 245 s.
  • Persson, Sune O., Mediation & Assassination: Count Bernadottes Mission to Palestine in 1948. London, 1979. 354 s.
  • Svensson, Sven, Folke Bernadotte: Fredskämpe och folkförsonare. Stockholm, 1950. 158 s.

Not 1. Redactor Torsten Lindfors (information saknas i originaltexten)



Bra att veta:

För ansökningsperiod med start för utbytet 1 maj 2025–30 november 2025 öppnas för ansökan den 1 februari 2025 och sänds in senast kl 24.00 den 15 september 2025. Ansökan görs på Minnesfondens hemsida.

En broschyr om Folke Bernadottes liv på engelska som kan vara trevlig att ge bort på er resa finns att rekvirera kostnadsfritt från kansliet.
 
Kansliets telefontider är tisdag och torsdag kl 13-16 (ej helgdagar). Tel 08-662 25 05.